365 låtar

som kräver en förklaring

181. Please Come In (2008)


Artister: Blackberry Stone Cherry Kompositörer: –

Utgivningsår: 2008 Album: Folklore and Superstition

____________________________________________________

Jamen jag måste ju vara ärlig! Gillar egentligen inte Black Stone Cherry. Främst för att de tar den där sköna sydstatsrocken och gör den till ett problem, men också för att de tar den där sydstatsrocken och gör den till ett problem. Alltså två problem i ett!

Okej, men sorry … problemet är att de ofta gör okänslig överdistad hårdrock av någonting som jag egentligen borde gilla. Det finns ingenting där. Oftast provocerar de i ett white trash millionarielandskap. Som när ett par överförfriskade rednecks distonanerar offentligt på flaket som papppa hyrt ut till dem.

Fast på skivan Folklore and Superstition fick de feeling. Det låter kanske lite desperat lastbilsflak och hembränt, och det må så vara. Men ljudbilden är faktiskt lite varmare – och jag tror att det är därför jag gillar det. . Men det är allt – fast det duger gott.

“It must be the time for me to leave it behind,
cause there’s a new day out there where the sun will always shine”

Advertisements
Leave a comment »

180. Always On The Run (1991)


Artister: Lenny Kravitz Kompositörer: Lenny Kravitz & Slash

Utgivningsår: 1991 Album: Mama Said

___________________________________________________________________

Gjorde nyss ett halvhjärtat försök att lyssna på Lenny Kravitz senaste platta Strut. Men jag vet inte …… kanske är det mig det är fel på? Eller Lenny? Tycker inte riktigt att han har ‘det där’ längre, även om han onekligen ser ut att vara i god form på omslaget. Fastnar visserligen en stund i något som heter “Dirty White Boots” eftersom riffet sitter lite skönt och så svänger det en aning om “New York City”, men jag tröttnar snabbt.

Bläddrar bakåt i diskografin. Sorry Lenny, men jag tror att du var bättre förr.

Och bättre än 1991-års Mama Said tror jag inte att han någonsin varit. En fantastisk platta som låter mer 70-tal än det nittiotal den gavs ut i. Retrosnyggt hela vägen, och det kanske är det där jag saknar i nyare alster med Lenny? Allra mest och bäst är ju “Always On The Run” som har ett klassiskt riff; ett sånt som gör det omöjligt att inte plocka fram luftgitarren.

Att han sedan bjöd in Slash (med hatt och allt) för att sola lite gjorde ju inte låten sämre, och på MTV repriserades videon om och om igen. En superhit signerad Kravitz! Ja, det var iallafall så det verkade men det var faktiskt Slash som skrev låten till Guns n Roses, men då trummisen Steven Adler hade svårt att spela den (?) sparade han den till ett senare tillfälle.

Jag vet inte hur den hade låtit med GnR men har svårt att tänka mig en bättre version än den med Kravitz. Hur som helst; låten är viktigare för Kravitz än för Slash eftersom den verkligen kickstartade dennes karriär.

“My mama said
that it’s good to be fruitful
but my mama said
don’t take more than a mouthful”

Leave a comment »

179. Matador (2015)


Artister: Faith No More Kompositörer: FNM

Utgivningsår: 2015 Album: Sol Invictus

___________________________________________________________________

Jag kan inte hjälpa det men jag måste hylla Faith No More igen. Det känns rätt på något vis, och om du är det minsta rockorienterad (och kunde stava till h-y-p-e-r-a-k-t-i-v-m-i-k-e-p-a-t-t-o-n på 90-talet) så har du knappast missat att bandet är tillbaka med ny platta. Den första sedan 1997-års Album of The Year.

Man kanske kan bli upphetsad för mer (eller mindre) men jag måste säga att bandet överträffat mina förväntningar. Jag hade ganska höga förväntningar, även om man liksom aldrig vågar hoppas på den där riktiga fullträffen. Men WOW! Trodde inte riktigt att det skulle vara så förbannat bra. Att de mest namnkunniga rockkritikerna delar ut höga men inte högsta betyg beror dock bara på feghet. De garderar sig, för tänk om den inte är lika bra sen (i framtiden) som Angel Dust är idag. Men vem bryr sig?

Det är en ruskigt bra platta, så till den grad att jag övervägde att låta plattans samtliga tio låtar representera varsitt inlägg här på bloggen. Men sedan kom jag på att det skulle vara löjligt. Dessutom har jag redan hyllat bandet i och med förstasläppet från nya skivan – “Motherfucker” – så jag låter det stanna vid en låt.

Svårt val, men jag väljer “Matador” för sin maffig FNM-estetik; där de bygger upp någonting mäktigt på sex minuter och nio sekunder. Den representerar hela plattan ganska bra då den den är tidlös; känns varken retro eller nytt. Vette fan hur de lyckas, men med Sol Invictus serverar de en käftsmäll som lika gärna kunde släppts något år efter förra plattan (som alltså kom ut 1997) men som inte heller känns fel idag – 2015.

Det gör mig glad. Hoppfull och nostalgisk – fast på ett framåtblickande sätt. Och jag hoppas verkligen inte att det dröjer lika länge till nästa skiva med detta fantastiska band.

“We will rise from the killing floor
like a matador”

Leave a comment »

178. Where Did You Sleep Last Night (1994)


Artister: Nirvana Kompositör: Huddie William Ledbetter

Utgivningsår: 1994 Album: MTV Unplugged in New York

________________________________________________

Är inte riktigt i skrivarmode just nu (därav glest mellan inläggen – jag kommer igen) men jag såg den där nya dokumentären om Kurt Cobain härom dan. Kan rekommendera den då den är riktigt bra. Vissa brister har den kanske men helheten består och på något sätt förstår jag nu människan Kurt lite bättre. Tror jag. Eller kanske inte?

En extremt känslig och inte minst kreativ person. Geni eller inte så fick han ur sig en rejäl bunt grymma låtar innan han tragiskt tog livet av sig. Men det där känner ni till.

Jag återupptäckte Nirvana i och med filmen, och inte minst fastnade jag i det jag lyssnat minst på: uppföljaren till megasuccén Nevermind (In Utero) och unpluggedspelningen. Har inte minst underskattat den senare.

“Where Did You Sleep Last Night” avslutar just den plattan. Det är en cover, ursprungligen skriven av Huddie William Ledbetter (mer känd Leadbelly) och just den låten skjuts in på ett lite kusligt men passande sätt i filmen. Låten har spelats in av ett antal artister, även under andra titlar, men dessa har jag inte hört.

Fast det gör inget, det är Nirvanas tolkning – tja, eller kanske främst Cobains – som ekar i skallen dagarna efter filmen. Ett tragiskt livsöde det där, men det känns nostalgiskt fantastiskt att återigen upptäcka låtar med ett band som ramade in och definierade mitt nittiotal. R.I.P. Kurdt.

“My girl, my girl, don’t lie to me
tell me where did you sleep last night”

Leave a comment »