365 låtar

som kräver en förklaring

235. Little Wing (1967)

Artist: Jimi Hendrix Kompositör: Jimi Hendrix

Utgivningsår:1967 Album: Axis: Bold As Love

_______________________________________________

Jag tänker fatta mig kort. Mestadels för att att den här låten är alldeles för kort. Nästan häpnadsväckande kort. Smått provocerande.

Världens vackraste gitarrintro, for sure. Det blir inte bättre än så här – krispigt ja visst, men så förbannat bra. Och så när Mitch Mitchells snygga trumintro drar igång “Little Wing” trettio sekunder in så dör jag nästan. Och så fortsätter det. “Well she’swalking…./../ fly on” och jag dör nästan igen. Och igen.

Men vad händer? Låten tonas ut efter två och en halv minut. Det är skandal …. they should just fly on …. and on …. and on. Jimi my man ….. keep it swinging.

Det finns mycket att säga om den här låten. Och det är många som sagt sitt i form av coverversioner, men de är för många för att nämnas här. Om ni frågar mig så är Pearl Jams egna “Yellow Ledbetter” en fantastisk förlängning av  “Little Wing” …. men att jämföra dessa två går kanske inte hem hos alla? Vill bara påpeka att både Jimi och Pearl Jam har tydliga Seattelrötter. Just sayin’.

Anyways, fantastisk låt.

“Well she’s walking through the clouds
with a circus mind
that’s running wild
butterflies and zebras and moonbeams
and fairly tales”

Advertisements
Leave a comment »

234. Third of May / Ōdaigahara (2017)


Artist: Fleet Foxes Kompositör:

Utgivningsår: 2017 Album: Crack Up

________________________________________________

Det finns någonting vackert med band som levererar typ två fantastiska album , lovprisas av varenda musikjournalist och spås en lysande framtid men som sedan bara försvinner. Borta, puts väck! Men sedan kommer tillbaka.

De liksom bara tar en paus. Som om de tänker: “men vänta nu, vi peakade nyss! Hur ska vi toppa detta? Går det? Vi kanske behöver ta en paus …. reflektera lite?”. Och så försvinner de och lyckas undvika släppa de där dåliga mellanplattorna.

Fleet Foxes har gjort precis den där resan. Efter två fantastiska album försvann de bara utan någon egentlig förklaring. Eller, det finns säkerligen rimliga förklaringar men jag har inte riktigt brytt mig om att ta reda på varför de aldrig följde upp fantastiska Helplessness Blues från 2011. Men kanske resonerade de precis sådär och tog en ‘time out’?

Nu är de i vilket fall tillbaka.

Och det låter precis som jag förväntat mig. “Third of May / Ōdaigahara” är nästan nio minuter lång och det låter som om bandet tagit vid utan fem års paus. Samma vackra stämmor och Robin Pecknolds röst är så efterlängtad. Som att återse en gammal vän!

Tror inte att jag behöver säga så mycket mer i nuläget. Låter den sätta sig ett tag. Det är vackert och stämningsfullt och jag ser verkligen fram emot kommande plattan. Som nån sade, “äntligen”.

“Light ended the night, but the song remained
and I was hiding by the stair, half here”

Leave a comment »