365 låtar

som kräver en förklaring

5. The Perfect Drug (1997)

Artist: Nine Inch Nails Kompositör: Trent Reznor

Utgivningsår: 1997 Album: Lost Highway

_____________________________________________________________________________________________

Jag är medveten om att upphovsmannen till den här låten, Trent Reznor, ser den som ett misslyckat experiment. Nine Inch Nail-bossen har sagt att “The Perfect Drug” är den enda låt han egentligen ångrar. Han verkar tycka att processen i studion blev stressad när han spelade in låten till filmen Lost Highway. “You have a week to do a track for a movie, the mindset that you kind of adapt in that situation, or I did, was ‘let’s go in and experiment and see what happens'” säger Trent och konstaterar sedemera: “it feels like the least thing that I would play to somebody if they said play me, y’know, the top hundred songs you’ve written”.

Hmmm, hundra sånger som är bättre än den här. Skrivna av Trent Reznor? Njae, det köper jag inte! Men visst, man bör inte fråga konstnären om  tavlan, eller hur? Den här låten är fantastisk, om du frågar mig (och hamnar lätt på topp 10, på reznorlistan). Vidare känns den på något sätt  mer begriplig än filmen den ackompanjerar. Har sett David Lynchs Lost Highway typ tre gånger men fattar fortfarande inte vad den handlar om. Fast jag kan ändå inte avskriva den som dålig. Är inte det underligt om något?

“The Perfect Drug” är så galet överproducerad att den slår över och blir bra. Det statiska gitarrharvandet blandat med den rytmiska industrihysterin och de stundtals överdimensionerade trummorna som blandas med ett programmerat dito utgör någon konstig symbios. Det kränger än hit, än dit!  Det är hysteriskt hela tiden. Som ett galet experiment. Ja, fast på ett lyckat sätt.

Tror att den här låten på något galet sätt kombinerar allt jag egentligen inte gillar – på ett bra sätt. Som en slags perfekt drog! Någon sade ‘less is more’. Ha! More is more!

Advertisements
Leave a comment »

4. Skrubbsår (1999)


Artist: LOK KompositörerM. Westerstrand, J. Reivén, T. Brandt

Utgivningsår: 1999 Album: Naken, blästrad och skitsur

_______________________________________________________________________________________________

Hårdrock på svenska har ju sällan funkat. En del försök har vi ju hört men det blir oftast bara krystat och lite konstigt, och även om det idag finns band som Raubtier och på sjuttiotalet band som November är det få som lyckats spela hårt och sjunga på svenska lika bra som LOK. Göteborgsbandet hade en ganska kort livstid och försvann redan efter tre plattor – men de hade då fått ur sig så mycket ilska och svordomar att en längre livsläng ter sig onödig.

Allra bäst var de på debutplattan Naken, blästrad och skitsur. Det må vara “Lok står när de andra faller” som var den stenhårda förstasingeln men allra allra bäst är de i “Skrubbsår”. Där förvandlas LOK till ett svenskt Rage Against The Machine utan att för en sekund kännas krystade eller oäkta. Det är stenhårt, och på svenska! Sångaren Martin Westerstrand går loss som en svensk Zack de la Rocha och skriker “jag kom ner med en duns, jag fick skrubbsår i skrevet det skall du få höra hela livet” samtidigt som basen mullrar på som en ångvält och trummisen fullkomligt exploderar i tunga fills.

Precis lika kompetent som RATM men utan att kännas som en direkt kopia. “Som en tapet sitter du fast” mässar Westerstrand om och om igen samtidig som bandet bygger upp stämningen och brakar samman i ytterligare en distvägg. Där och då (ca 2:10 in i låten) är jag övertygad om att “Skrubbsår” är det tyngsta som någonsin gjorts på svenska. Iallafall från Göteborg. Och så kan jag inte sluta lyssna på resten av den eminenta debutplattan.

Leave a comment »

3. Ain’t No Sunshine (1971)


Artist: Bill Withers Kompositörer: Bill Withers

Utgivningsår: 1971 Album: Just As I Am

_______________________________________________________________________________________________

Ibland räcker det med det lilla. Ni vet; ‘less is more’ och allt det där. För, på runt två minuter lyckades Bill Withers få ur sig en av de vackraste kärleksförklaringarna någonsin. Och man vill ju gärna att den ska ha kommit till på två minuter; att Bill suttit där i sin ensamhet på en molnig veranda och värkt fram låten i saknaden efter sin kvinna. Bara sådär.

För det är ju precis så det låter. Inga krusiduller eller annat dubbeltydigt utan rakt på sak bara. “Ain’t no sunshine when she’s gone.
It’s not warm when she’s away.” Inga övertydliga kärleksklyschor eller smetiga liknelser utan Bill konstatera att “this house just ain’t no home anytime she goes away.”

Nu lär låten vara inspirerad av en film med Jack Lemmon (Dagen efter rosorna) men det är liksom ingen rolig fakta. Jag håller mig till min tolkning med den ensamme Bill på verandan. Kul fakta är däremot det faktum att han först tänkt sig att skriva mer text i den tredje versraden än just orden “I know”, som han upprepar gång på gång versen igenom. Musikerna i studion avrådde honom från detta, och visst skapar denna tredje vers en skön kontrast sådär halvvägs in i låten?

Döm själva, men personligen tycker jag att det är en alldeles fantastiskt liten låt, i all sin enkelhet.

Leave a comment »

2. Mantra (2013)


Artister: Dave Grohl, Joshua Homme & Trent Reznor Kompositörer: Grohl, Homme & Reznor

Utgivningsår: 2013 Album: Sound City – Real to Reel

__________________________________________________________________________________

Jag vet inte riktigt när historien om Dave Grohl börjar men någonstans hamnade han bakom trummorna i Nirvana precis när de skulle till att spela in 90-talets viktigaste platta. Nirvana förändrade hela musikscenen men när bandets huvudperson Kurt Cobain sköt skallen av sig kraschade framgångssagan redan efter några år. Och precis där, 1994, kunde den offentliga historien om Dave Grohl tagit slut.

Nu gjorde den ju som bekant inte det. Fast, den här historien har en något intressant fortsättning då den tar oväntade vägar. För precis när framgångarna och framtiden med Nirvana slagits i spillror och Grohl blivit en ex-medlem så ringer Tom Petty upp och frågar om Dave kan tänka sig att bli hans nya trummis, i legendariska kompbandet The Heartbreakers. De flesta trummisar – ja, de flesta levande varelser – i Daves situation hade glatt hoppat på tåget och sett karriären rulla vidare. Men inte Dave! Nej, han hade nämligen ett par låtar han spelat in i nån hemmastudio och ville väldigt gärna ge ut dessa under något annat namn än sitt eget, så han nobbade Tom Petty.

Det där låtprojektet döptes kort därefter till Foo Fighters och blev redan till en början större än vad någon tänkt sig, och idag finns det väl inte många som inte känner till Foo Fighters? Från starten 1995 och fram tills idag har de blivit ett av världens allra största band och efter skivan Wasting Light (2011) genomförde de sin förmodligen allra största turné och sålde ut jättearenor världen över. Men Dave han nöjer sig inte med det.

Inte nog med att han under årens lopp även hoppat in som trummis i Queens of The Stone Age, pysslat med sidoprojektet Probot och bildat supergruppen Them Crooked Vultures (med Led Zeppelins John Paul Jones) verkar han ha någon slags kontakt eller koppling till var och varannan musiker på hela j-la jordklotet. Han sitter på en outtröttlig energi (bokstavskombination?) och nu har han även spelat in en dokumentärfilm om Sound City Studios i Los Angeles. En numera nedlagd studio där band som Nirvana, Fleetwood Mac, Rick Springfield, Creedence Clearwater Revival och många många andra spelat in klassiska album. Och det är här den här låten, “Mantra”, kommer in.

För inte nöjer sig Dave med att spela in en dokumentär. Han har ju redan sedan tidigare köpt mixerbordet från Sound City och byggt en egen studio, och det är i denna han samlar några av alla de musiker som spelat in klassiska album i Sound City och under samlingsnamnet  Sound City Players träffar han dem i omgångar och spelar in ett gäng nya låtar, skapade tillsammans i studion. Det är på det hela ett förvånansvärt bra album med tanke på förutsättningarna och allra bäst lyckas Grohl i plattans sista spår “Mantra”.

Här samarbetar han med ständige parhästen Joshua Homme (Queens of The Sone Age, Them Crooked Vultures) och Trent Reznor (Nine Inch Nails). Och vad som till en början känns som ett avslutande och ganska långt jam blir ganska snart ett snudd på episkt, ehhhhh … mantra. Med små medel bygger de upp någonting vackert! Ett stelt trumkomp inleder och fortsätter låten igenom med endast små baskaggejusteringar (vilket ger en hänförande effekt) och i framkant ligger till en början Dave Grohls röst. Samtidigt bygger Homme upp ett sällsynt skönt och återhållsamt basdriv medan Reznor lägger ut suggestiva klaviaturmattor. Med ytterst små medel ökar låten i intensitet men avviker aldrig från det återhållsamma ursprunget. Mot slutet tar Reznors klinkande piano över mer och mer samtidigt som basen mullrar allt ivrigare och Grohls cymbaler ringer starkare.

Sedan är det över.

Sju minuter och fyrtiotre sekunder.

Den kunde ha varit tjugo minuter lång och fortfarande fångat min uppmärksamhet. Ett alldeles makalöst litet samarbete – som de borde göra någonting mer utav.

Leave a comment »

1. Pyro (2010)


Artist: Kings of Leon Kompositörer: Caleb Followill, Nathan Followill, Jared Followill & Matthew Followill

Utgivningsår: 2010 Album: Come Around Sundown

______________________________________________________________________________

Det här kanske var en hit 2010 då den gavs ut som singel detta år, men då jag knappast hänger runt och kollar liststatistik har jag ingen aning. Jag upptäckte låten för några veckor sedan då en bartender envisades med spela den på en solindränkt uteservering. Den arbetade sig sakta in i mitt medvetande och om vi skulle sätta oss ner och göra lokala spellistor över mest spelade låtar denna sommar vore “Pyro” nummer ett på min lista.

Det är lite underligt eftersom det är en låt jag i vanliga fall inte skulle gilla sådär tvärmycket, och i början trodde jag att det berodde på att den förlängde känslan av att sitta på den där uteserveringen i gassande sol. Men det handlar om någonting helt annat. Låten lider ju av ett kamouflerat U2-komplex och byggs upp med en relativt återhållsam vers där torra pukor och en plockande gitarr utgör grundstommen, men när sedan refrängen kommer händer ingenting. Möjligtvis vibrerar några cymbaler lite extra men främst är det nyckelfrasen “I will never be your cornerstone” som upprepas och utgör refräng. Och det är precis detta antiklimax till refräng som tilltalar mig.

Ja, och så budskapet som liksom är tvärtom. Låtar stöpta i den här formen har oftast något stärkande budskap; någon kärleksförklaring där det på ett klyschigt sätt klargörs att den ene inte kan leva utan den andre. Eller något. “Pyro” använder förvisso elden som metafor för att radera allt och gå vidare (“a single book of matches is gonna burn what’s standing in the way”) men skillnaden i den här låten är att budbäraren inte förlitar sig på någon annan. “I won’t ever be your cornerstone” – luta dig inte mot mig. Jag tänker inte vara ditt fundament, den som håller dig uppe. Nej, jag slänger ett par tändstickor på brasan, bränner upp den här världen  och “I Watch Her Roll, can you feel it?”. Ett enkelt knep kanske, men det funkar på mig.

Vidare gör sångaren Caleb Followills barytonsköna stämma grovjobbet i “Pyro”. Eller faktiskt på hela skivan Come Around Sundown. Förmodligen har du inte missat att Kings of Leon fick ett större genombrott med sin fjärde skiva Only By Night då låtar som “Sex On Fire” och “Use Somebody” bokstavligen flyttade in och bosatte sig på radiokanalernas spellistor. Sånt får en att tröttna på låtar. Men, du har kanske precis som jag missat bandets (något underskattade?) femte skiva Come Around Sundown? Det är iallafall en perfekt ‘bakomskiva’, en såndär du kan spela i bakgrunden utan att den tar över men för den delen inte är dålig eller innehållslös. Testa själva vet ja! Bjud hem några polare, kasta något på grillen, knäcken en kall en och låt Come Around Sundown marinera i bakgrunden. Jag lovar, två tre låtar in i plattan kommer någon med ett “vilken skön musik” och kanske ett “vad är det här?” – och då vet du vad du ska svara.

2 Comments »

Snart …..

….. drar jag igång den här bloggen och skriver om 365 låtar du bara måste höra.

För att jag kan.

För att jag vill.

För att jag har ett behov av att blogga.

Förvänta dig inte bara en genre, det blir blandat. Det som är bra är ju bra, eller hur? Läs om du vill, strunta i det om du måste.

Tills dess ……. lite pausmusik!

spotify:album:1x0uzT3ETlIYjPueTyNfnQ

Leave a comment »