241. Forever as the Moon (2016)

Artist: Chris Robinson Brotherhood Kompositörer: Chris Robinson Brotherhood & Chris Robinson

Utgivningsår: 2016 Album: Any Way You Love, We Know How You Feel

__________________________________________________________________________

Tiden går …. och om några år är det trettio år sedan The Black Crowes släppte debutskivan Shake Your Money Maker. Minns första gången jag hörde riffet som öppnar “Twice As Hard” och får fortfarande samma sköna känsla i kroppen när jag hör det idag. Har följt gruppen sedan dess.

Nu verkar det dock som om bandet lagt ner på riktigt. Det har ju varit några turer, främst kring bröderna Chris och Rich Robinson som likt bröderna Gallagher inte drar jämt. Bandet har haft flera uppehåll men sedan återförenats. Nu verkar båda bröderna gått vidare, fast på lite olika sätt. Båda är precis lika bakåtsträvande som förr (det har de gemensamt) men gitarristen Rich har gett ut soloplattor och är samtidigt aktuell med bandet Magpie Salute; ett slags coverband som harvar i gamla hjulspår.

Den andra brodern – rösten – kanske också verkar i gamla hjulspår men satsar mer på egenhändigt skrivet material tillsammans med bandet Chris Robinson Brotherhood. Ett slags Greatful Dead-kollektiv som mestadels lever och verkar just på scenen – där låtarna gärna sträcker sig över tio minuter. Musikaliskt ligger det inte långt ifrån The Black Crowes senare år (på sista plattan Before the Frost … Until the Freeze motade bandet bort riffrocken till förmån för folkmusiken). Fast här rör de sig kanske ytterligare några steg mot det mer amaricanadoftande, med en och annan Dylaninspirerande textrad.

“Forever as the Moon” är en lysande inkörsport om du inte hört Chris Robinson Brotherhood tidigare. Skönt, lite stompigt sväng där Chris sjunger precis lika bra som alltid. De verkar också vara uppbokade på turné hela året ut – men någon Sverigevända tror jag inte är aktuellt. Tyvärr.

“And the lights they dim and the masks removed
and the night falls in forever as the moon

anyway you love, we know how you feel”

236. Feelin’ Stronger Every Day (1973)

Artist: Chicago Kompositörer: Peter Cetera & James Pankow

Utgivningsår: 1973 Album: VI

____________________________________________________________________

Fastnar i en dokumentär om bandet Chicago på Netflix (Now More Than Ever: The History of Chicago) och tänker att jag bara måste rekommendera något med detta band. Och min första tanke är givetvis att välja någonting från första plattan från 1969 (då de kallade sig Chicago Transit Authority) eftersom det var min inkörsport. Det var farsan (RIP) som skolade in mig då han varit på USA-besök och irrat runt på jazz- och bluesklubbar. Det väckte väl något som han ville föra vidare till mig. Jag kan ha varit tretton, eller kanske fjorton år?

Men sedan börjar jag lyssna, och inser att allt är bra fram till typ sjunde plattan – VII (Chicago numrerade sina plattor mycket lämpligt). Sedan hände något. Låtskrivandet var inte lika vässat efter det, och efter elfte plattan (XI, ni fattar) sköt sångaren och gitarristen Terry Kath skallen av sig (det var en olyckshändelse). Då tog Peter Cetera över med sina ballader och bandet mer eller mindre kollapsade (detta framgår i dokumentären). Och det som var så otroligt skönt var det faktum (som dokumentären visar) att stora delar av bandet (typ alla utom Cetera och producenten David Foster) mådde dåligt av denna smetiga balladförvandling.

Äh, nu tappade jag tråden. Se dokumentären själv.

Tillbaka till ämnet: något bra av Chicago. Och jag tänker så här: lyssna igenom de tre första plattorna – allt är bra (fast Terry Kaths “Free Form Guitar” är kanske något svårsmält men tar sig efter några genomlyssningar). Därefter kan du gå vidare – men lova att du slutar lyssna vid elfte plattan, okej!? (Ett undantag: “Street Player” från trettonde plattan).

Ironiskt nog väljer jag en låt skriven av Peter Cetera och James Pankow (bandets trombonist). Den ligger någonstans i gränslandet: ballad/70-talsflummigt jam. Och kanske representerar den min hatkärlek till Peter Cetera? Han som förstörde bandet när Kath försvann men som sjunger så in i helvete bra på de där tidiga plattorna. “Feelin’ Stronger Every Day” visar liksom upp Chicagos styrka på något sätt. Blåset, drivet, rösterna och så har den ett kolossalt skönt upptempostick. Och den är oftast med på alla de där greatest hits-samlingarna.

För att den är bra. Och för att Cetera sjunger så jävla bra. (Trots “Your The Inspiration” och alla de där vidriga västkustklibbiga låtarna som kom sedan och som ledde till att bandet (läs Cetera) jagade hitlistelåtar och tappade all själ – vilket sedemera ledde till att Cetera ville ha mer betalt och när resten av bandet sade typ ‘hell no’ hoppade han av).

Näe, jag ska sluta nu. Chicago anno 1969 – 1976 var så galet bra att det knappt går att ta in. De är visserligen invalda i Rock n Roll Hall of Fame men är ett av de mest underskattade banden någonsin. Kanske beror det på 80-talsåren då bandet förvandlades till något annat? Jag vet inte. Vill bara säga att ni bör lyssna på de där tidiga plattorna – inte minst på de tre första (fast det har jag nog redan sagt?).

 “I do believe in you
and I know you believe in me”

235. Little Wing (1967)

Artist: Jimi Hendrix Kompositör: Jimi Hendrix

Utgivningsår:1967 Album: Axis: Bold As Love

_______________________________________________

Jag tänker fatta mig kort. Mestadels för att att den här låten är alldeles för kort. Nästan häpnadsväckande kort. Smått provocerande.

Världens vackraste gitarrintro, for sure. Det blir inte bättre än så här – krispigt ja visst, men så förbannat bra. Och så när Mitch Mitchells snygga trumintro drar igång “Little Wing” trettio sekunder in så dör jag nästan. Och så fortsätter det. “Well she’swalking…./../ fly on” och jag dör nästan igen. Och igen.

Men vad händer? Låten tonas ut efter två och en halv minut. Det är skandal …. they should just fly on …. and on …. and on. Jimi my man ….. keep it swinging.

Det finns mycket att säga om den här låten. Och det är många som sagt sitt i form av coverversioner, men de är för många för att nämnas här. Om ni frågar mig så är Pearl Jams egna “Yellow Ledbetter” en fantastisk förlängning av  “Little Wing” …. men att jämföra dessa två går kanske inte hem hos alla? Vill bara påpeka att både Jimi och Pearl Jam har tydliga Seattelrötter. Just sayin’.

Anyways, fantastisk låt.

“Well she’s walking through the clouds
with a circus mind
that’s running wild
butterflies and zebras and moonbeams
and fairly tales”

220. High Class Woman(2014)

Artist: Blues Pills Kompositörer: Elin Larsson, Dorian Sorriaux, Zach Anderson & Cory Berry.

Utgivningsår: 2014 Album: Blues Pills

____________________________________________________

Hej igen! Det var ett tag sedan …. sorry för det (om du nu väntat på ett inlägg). Gör ett kort litet inlägg i sommarvärmen.

Nån sade: “ah, just det …. du gillar sån där gammal rock”. Och även om jag kanske först tog det som en förolämpning kan jag inte annat än att landa i det och konstatera att jag inte alls gillar alla Volbeats därute som kör nån slags stelbent och okänslig full patte-rock n roll. Alla reglagen dras upp till elva. (Ja jag generaliserar, men det är lite så det känns).

Och när jag hittar någonting nytt inom rockgenren låter det ofta gammalt. Det är sån jag är, tror jag. Jag gillar min rock n roll traditionsenligt ‘painted by numbers’ ala 70-tal. Det är förutsägbart, jag vet – men av någon anledning så gillar jag det.

Dessa band dyker upp som svampar i marken men långt ifrån alla är värda att lyssna på. Sist jag hajjade till rejält var när jag upptäckte redan då flera år gamla And You Were A Crow med The Parlor Mob (som jag tror att jag skrivit om här på bloggen tidigare). Sedan tidigare har jag även älskat Rival Sons (men senaste skivan Hollow Bones var bra blek – bortsett en skön cover på “Black Coffee”).

Så istället lyssnar jag på Blues Pills, som är precis så där förutsägbara – men BRA! Det svänger, och så är det mycket välkommet med en kvinna vid micken – någonting ovanligt i den mer bluesbaserade hårdrocken med Led Zeppelin som bas.

Lyssna bara på”High Class Woman”. Jag ror att ni har hör det förr, så att säga, men det är jävligt bra och ett sånt där band man liksom vill se live. Tror att bandet består av några delar jänkare samt några svenskar (sångerskan heter iallafall Elin Larsson).

Nog babblat. Tillbaka ut i sommarvärmen.

“High class woman, high class man
so much power held in your hands”

190. To Be Alone (2014)

Artist: Hozier Kompositör: Andrew Hozier-Byrne

Utgivningsår: 2014 Album: Hozier

_______________________________________________

Jag hade givetvis hört Hoziers jättehit “Take Me To Church” men ändå avfärdat honom som någonting mindre intressant. Tror att det är nån slags Gotye-effekt! Ja, alltså artisten Gotye som slog igenom med Stingdoftande brottarhitten “Somebody That I Used to Know” för några år sedan. En briljant låt av en artist som inte lyckades leverera en platta en tiondel så intressant som sitt dragplåster. Och jag trodde givetvis att Hozier var en artist i samma anda.

Jag hade fel. Ja, fel så in i helvete – och upptäckte det precis härom dan.

Det har nämligen visat sig att Andrew Hozier-Byrne, som han heter, är en fena på att skriva bra låtar. Han har alltså inte bara en brunnsdjup gospelröst och en hitlåt att luta sig emot. Nej, debutplattan som kom ut för nästan exakt ett år sedan är riktigt jävla bra.

Snyggt producerat är det också. Och låter bra mycket mer blues än jag någonsin kunnat ana; fast inte tråkig malande blues som mullrar runt på tolvor utan mer skitig och välspelad stämningsblues. Lyssna bara på “To Be Alone” där Hozier använder hela sitt register och skapar skön, stämningsfull ‘ute på fältet med fotboja’-blues.

Det här kan jag inte sluta lyssna på.

“All I’ve ever done is hide
from our times when you’re near me
Honey, when you kill the lights, and kiss my eyes
I feel like a person for a moment of my life”

166. Big Sky Country (1991)

Artist: Chris Whitley Kompositör: Chris Whitley

Utgivningsår: 1991 Album: Living With The Law

___________________________________________________

Chris Whitley levde ett hårt bluesliv. Han är del i en sån där tragisk historia där talang kombinerat med självförakt och droger inte alls slutar bra. När han gick bort 2005 – förvisso pga cancer, men också för att han levt ett hårt liv – var han mer eller mindre okänd för den stora massan. Andra, mer namnkunniga artister (John Mayer), har kallat hans död en av de mer underskattade förlusterna någonsin.

Whitleys musikaliska bana börjar nånstans i Texas då han som femtonåring lär sig spela gitarr. Han hamnar sedan på klubbarna i New York, och i början av åttiotalet får han – som av en slump? – en flygbiljett till Belgien. Han flyttar dit och harvar runt i olika band under åttiotalet, men ingenting stort händer. Whitley förblir en anonym sång och bluesman.

Men sedan, i slutet av 80-talet, börjar det röra på sig. Tillbaka på klubbarna i New York hör producenten Daniel Lanois honom spela och erbjuder lite studiotid i sin egna studio – och det hela leder sedan till kontrakt med storbolaget Columbia. Whitley spelar in sin debutplatta och det ligger liksom ett genombrott av Jeff Buckley-karaktär i luften. I publiken på klubbarna står fans som The Edge och Bono, och alla väntar bara på det där stora genombrottet.

Men ingenting händer! Tja, debutplattan Living With The Law ger visserligen ifrån sig några svallvågor men mycket mer blir det inte. Chris Whitley fortsätter att spela in plattor men hamnar nånstans i skuggorna. I periferin. Han blir en fotnot; någon som mer erkända musiker relaterar till och kallar ‘underskattad’.

Själv skulle Whitley givetvis senare avfärda sin debutplatta som alldeles för polerad. Men jag tycker att det ligger en skön stämning över hela skivan, och det är ju just den som definierar honom – vare sig han ville det eller inte. Man kan ju dock fråga sig varför folk aldrig fattade Christ Whitleys talang. Lyssna bara på “Big Sky Country” och döm själva.

“so we just watch them lovers out on parade
you watch them lovers while they, they slip and slide
they gonna prove it to the, the Big Sky Country
gonna prove it while their whole world collides”

161. Gravity (2006)

Artist: John Mayer Kompositörer: John Mayer

Utgivningsår: 2006 Album: Continuum

_______________________________________________________

Jag tror nog att över nittio procent av den musik jag vanligtvis lyssnar på är gitarrbaserad. Ändå är det förvånansvärt sällan jag blir speciellt till mig över en gitarrists bedrifter. Det är oftast en sångare, ett speciellt riff, en cool basgång eller ett par snygga trumfill som får mig exalterad.

Men det finns några gitarrister som tornar upp sig och höjer sig aningen över de andra. Och då är det inte främst Steve Vai-filurerna jag tänker på. Ni vet de som spelar i ljusets hastighet och med övernaturligt precision får till ett snudd på artificiellt strängbändande ljud. Det är inte heller de som spelar med guran bakom ryggen samtidig som de slår volter och därefter solar med tänderna. Nej, de är de som litar på känslan.

John Mayer är en sådan gitarrist. Jag har lyssnat och lyssnat och lyssnat på John Mayer, och även om han ibland drar åt det poppiga hållet så kan jag ingenting annat än att konstatera att karln är ett geni. En naturbegåvning av sällan skådad sort! För vad kan man annars kalla någon som får det att låta så förbannat enkelt och naturligt, när det i själva verket är så galet svårt.

Lyssna på John Mayers glödande gitarrspel i “Gravity”. Det är svårslaget! Känslan finns där och ligger som en vacker blank hinna över produktionen. Sedan sjunger han också jävligt bra – vilket är en alldeles fantastisk bonus. Tyvärr så är låten alldeles för kort – den borde vara dubbelt så lång; med ett soloparti som sträcker sig minst över nuvarande låtlängd. Lite synd att Mayer inte vågar ta ut svängarna. “Gravity” blir bara en jävligt snygg trailer som demonstrerar gitarrgeniet John Mayer. Törstar mig med att liveversionen brer ut sig och tar lite med plats.

“Oh gravity, stay the hell away from me”

158. I Want You (She’s So Heavy) (1969)

https://soundcloud.com/david-graves-22/the-beatles-i-want-you-lhes-lo-heavy

Artist: The Beatles Kompositör: John Lennon (& Paul McCartney)

Utgivningsår: 1969 Album: Abbey Road

_________________________________________________

Trodde att förra inlägget skulle bli årets sista. Men inte. Nej, än finns det mer att krama ur den här bloggaren innan året är slut. Nu tar vi dock några rejäla kliv bakåt; till ett band som konstigt nog inte dyker upp på den här bloggen förrän efter 158 inlägg: The Beatles.

Väljer en lite ovanlig låt med Liverpoolpojkarna, tagen från eminenta plattan Abbey Road (som för övrigt var det sista pojkarna spelade in – fast inte den sista plattan som släpptes). “I Want You (She’s So Heavy)” är en uppenbar John Lennon-komposition som i Beatlessammanhang är evighetslång (fast pojkarna John och Paul delar som vanligt broderligt på äran som låtskrivare).

Som så mycket annat i John Lennons värld (vi den här tiden) så handlar låten om kärleken till en viss Yoko Ono. Trots sin längd är texten dock sparsam – endast fjorton ord upprepas under dessa minuter. Vad som dock skiljer “I Want You (She’s So Heavy)” från andra Beatleslåtar är inte främst låtlängden utan det bluesiga och jammiga drivet som maler på låten igenom. Inte minst ligger kraften hos rytmsektionen; med Ringo Starrs släpiga hi-hat och Paul McCartneys sugande basgång (detta kan vara hans främsta stund som basist). Sedan får vi ju såklart inte glömma bort den fantastiska gitarrslingan och hur John harmonisjunger till denna låten igenom – det är smått magiskt.

Robbie Robertson från The Band lär ha avfärdat låten som “ett jävla oväsen” 1969. Vilket på nåt sätt visar hur mycket före sin tid The Beatles faktiskt var – för idag skulle endast en idiot avfärda denna låt som ett jävla oväsen.

“I want you
you know I want you so bad
it’s driving me mad
it’s driving me mad
yeah, she’s so heavy”

148. Stop! (2009)

Artist: Joe Bonamassa Kompositörer: Gregg Sutton & Bruce Brody

Utgivningsår: 2009 Album: The Ballad of John Henry

_______________________________________________

Joe Bonamassa verkar vara allas favoritgitarrist i det lite mer lättsamma blueslandskapet. Sedan albumdebuten år 2000 har han snudd på släppt en skiva om året (de flesta tillsammans med producenten Kevin Shirley) och verkar ständigt befinna sig på turné.  Lägg därtill onödigt många livealbum, två plattor tillsammans med sångerskan Beth Hart och ytterligare tre med supergruppen Black Country Communion och man undrar hur karln hinner med. Dessutom har jag säkert missat nåt projekt.

Trots att han ännu ej fyllt fyrtio år var det längesedan han blev en veteran i branschen. Många nämner honom som en modernare bluesgitarrist trots att han lutar sig tungt mot idoler som Eric Clapton, ZZ Top och J J Cale, men till skillnad från dessa saknar han en viktig ingrediens – egna låtar. Bonamassas egna material kommer alltid i skuggan av de coverversioner han ofta smyckar sina plattor med.

Som till exempel Sam Brownlåten “Stop!”. Ni kanske minns den? Joe Bonamassa gör snygg bluesradiorock av den utan att direkt avvika från originalet. Kanske lite för städat men med grymt snygga gitarrslingor som lyser upp likt neonprydda LED-slingor i detta ickevintriga höstmörker som omger oss just nu. Sitter fint tillsammans med glöggen.

Frågor på det?

 “Oh you’d better stop before you tear me all apart”

 

 

90. I Gotta Get Shorty Out of Jail (2012)

Artist: Andre Williams & The Sadies Kompositör:

Utgivningsår: 2012 Album: Night and Day

__________________________________________________________

Andre Williams har skrivit låtar med Stevie Wonder och Ike & Tina Turner. Fast det där gjorde han redan på 60-talet, och därefter har han också hunnit med att bli nån slags punkblueslegend i Detroit. I eget namn har han dessutom krängt ur sig hits som “Bacon Fat” and “Jail Bait” ….. fast visst, det var då och nu är nu – och hur många minns det idag?

Hur som helst, Andre Williams har levt hårt och spenderade hela åttiotalet som en lodis på jakt efter nästa fix. Han liksom gled ner i lodislivet och försvann – för att komma tillbaka så smått på nittiotalet. Ja, och sedan fortsatte han på 2000-talet och- …. ok förlåt, jag svamlar.

Ni har rätt! Jag vet inte ett skit om Andre Williams. Men “I Gotta Get Shorty Out of Jail” fångade mig (av nån anledning). Och historien kring den är ganska kul. Det visar sig nämligen att ‘shorty’ är Andre Williams namn på en halvflaska rom, och när den här plattan spelades in ägnade Williams större delen av tiden till att supa sig full på rom. Så, när han till exempel satt i en taxi så bad han gärna chauffören att stanna utanför närmsta spritaffär för att köpa en halvflaska rom med repliken “I gotta get shorty out of jail”.

Simpelt och nästintill dumt, jag vet. Men den här låten har ett skönt driv och Andre Williams avslöjar bara genom att andas in in micken att han levt ett liv hårdare än både Keith Richards och Mikael Persbrandt tillsammans. Det, om något, är hårt!

“I like my rum ’cause I ain’t got no teeth
I let it float over my gum”