365 låtar

som kräver en förklaring

240. Preaching the End of the World (1999)

Artist: Chris Cornell Kompositörer: Chris Cornell

Utgivningsår: 1999 Album: Euphoria Morning

__________________________________________________________________

R.I.P. Chris Cornell. Oerhört tragiskt att denna fantastiska artist och låtskrivare är borta. Alldeles för tidigt rycktes han ifrån oss – oavsett omständigheterna.

Själv fick jag aldrig chansen att se varken honom, Soundgarden eller Audioslave live. Jag var dock bra nära en gång då Cornell debuterat som soloartist och skulle spela här i Stockholm. Minns än idag hur jag hoppade av bussen utanför Cirkus; förväntansfull och spänd inför vad jag hoppades skulle bli en fantastisk konsert. Och sedan lappen på dörren: inställt pga sjukdom.

Vet att det här var en mörk period i Cornells liv med missbruk och skilsmässa. Och hans första soloplatta motsvarade inte de kommersiella förväntningar han tidigare haft med Soundgarden. Fast han tog sig upp igen, bildade Audioslave med grabbarna från Rage Against The Machine och resten känner ni nog till.

Tillbaka till den där första soloplattan. Den kanske inte sålde så mycket men enligt mig är det bland det bättre han gjort. Något mer nedtonat och inte alls som Soundgarden, och det kanske var anledningen till att den inte sålde så bra? Men det är ju faktiskt i den inramningen han är var som allra bäst.

Skulle egentligen kunna hylla Cornell med en massa låtar. Listan kan göras lång: “Outshined”, “Black Hole Sun”, “Rusty Cage”, “Spoonman”, “Pretty Noose”, “Like A Stone”, “I Am The Highway”, “Be Yourself”, “Seasons”, “Bones of Birds”, “Worried Moon”, “Murderer of Blue Skies” …… och så vidare. Men jag väljer “Preaching the End of the World” där han är vackert sårbar. En fantastisk Cornellstund.

Återigen, en otrolig förlust av någon som hade så mycket kvar att ge. Det vittnar inte minst hans senaste soloplatta Higher Truth om. Kan verkligen rekommendera denna platta. Precis om på debuten är det avskalat.

“Hello, I know there’s someone out there who can understand
and who’s feeling the same way as me
I’m twenty-four and I’ve got everything to live for
but I know now that it wasn’t meant to be”

Bonusinfo: plattan skulle egentligen ha hetat “Euphoria Mourning” men pga av tryckfelsNisse så blev det istället “morning”.

Advertisements
Leave a comment »

204. Hey, Johnny Park (1997)


Artist: Foo Fighters Kompositörer: Dave Grohl, Nate Mendel & Pat Smear

Utgivningsår: 1997 Album: The Colour and The Shape

_________________________________________

Jag är inget stort Foo Fightersfan men den här låten är ta mej fan grym! Och Dave Grohl är inte världens bästa sångare men det han saknar röstmässigt tar han igen i ren och skär vilja. Nån form av bokstavskombination har han nog; sitter liksom aldrig still.

Sedan är han en jävligt bra trummis, och på den här andra plattan är det Dave som spelar trummor – även om Taylor Hawkins (som nog är en bättre sångare än Dave) tog över kort efter att skivan spelats in.

Ja, förresten – det där med trummorna på The Colour and The Shape är ju en historia för sig. Det var nämligen tänkt att plattan till skillnad från den första (där Dave spelade alla instrument) skulle vara en bandinsats. Men, Dave var inte nöjd med trummorna och spelade in dessa igen (i smyg). Fast sedan berättade han såklart för trummisen William Goldsmith om sitt tilltag och förklarade att det var så det måste bli – men erbjöd honom fortfarande platsen som bandets trummis. Goldsmith tackade dock nej och lämnade bandet (han har själv sagt att han i annat fall inte haft nån som helst värdighet kvar).

Nåja, “Hey, Johnny Park” är en utomordentlig låt. Kanske utan de allra hookigaste refrängsnuttarna bandets alla hits har? Men jag gillar den skarpt; inte minst det svängiga trumintrot och de gungande inledande ackorden. Sedan tar de ner låten i versen för att i sedvanlig FF-anda vräka på i refrängerna.

Den har ett osedvanligt sväng. På nåt sätt. Fast jag har ingen aning vad den handlar om. Grohl själv har sagt att den handlar om en himla massa saker, men att anledningen till att den heter “Hey, Johnny Park” är att det är namnet på en gammal barndomskamrat han  inte snackat med sedan han var fjorton bast. Och att han tänkte att om han döper låten till just detta kanske Johnny hör av sig.

Om de två barndomskamraterna återförenades eller inte förtäljer dock inte historien.

“it’s impossible
I can’t let it out
you’ll never know
am I selling you out
sit and watch
your every mood”

Leave a comment »

178. Where Did You Sleep Last Night (1994)


Artister: Nirvana Kompositör: Huddie William Ledbetter

Utgivningsår: 1994 Album: MTV Unplugged in New York

________________________________________________

Är inte riktigt i skrivarmode just nu (därav glest mellan inläggen – jag kommer igen) men jag såg den där nya dokumentären om Kurt Cobain härom dan. Kan rekommendera den då den är riktigt bra. Vissa brister har den kanske men helheten består och på något sätt förstår jag nu människan Kurt lite bättre. Tror jag. Eller kanske inte?

En extremt känslig och inte minst kreativ person. Geni eller inte så fick han ur sig en rejäl bunt grymma låtar innan han tragiskt tog livet av sig. Men det där känner ni till.

Jag återupptäckte Nirvana i och med filmen, och inte minst fastnade jag i det jag lyssnat minst på: uppföljaren till megasuccén Nevermind (In Utero) och unpluggedspelningen. Har inte minst underskattat den senare.

“Where Did You Sleep Last Night” avslutar just den plattan. Det är en cover, ursprungligen skriven av Huddie William Ledbetter (mer känd Leadbelly) och just den låten skjuts in på ett lite kusligt men passande sätt i filmen. Låten har spelats in av ett antal artister, även under andra titlar, men dessa har jag inte hört.

Fast det gör inget, det är Nirvanas tolkning – tja, eller kanske främst Cobains – som ekar i skallen dagarna efter filmen. Ett tragiskt livsöde det där, men det känns nostalgiskt fantastiskt att återigen upptäcka låtar med ett band som ramade in och definierade mitt nittiotal. R.I.P. Kurdt.

“My girl, my girl, don’t lie to me
tell me where did you sleep last night”

Leave a comment »

177. Dead and Bloated (1992)


Artister: Stone Temple Pilots Kompositörer: Robert DeLeo & Scott Weiland

Utgivningsår: 1992 Album: Core

____________________________________________________

Jag tillhör de som tycker att Stone Temple Pilots andra platta, Purple, är deras bästa men aldrig har de väl varit hårdare än debutplattans öppningsspår “Dead & Bloated”?  De kör på råstyrka hela vägen in i mål och på fem minuter skapar en skönt släpig grungerapsodi.

Turerna kring sångaren Scott Weiland har varit många och han verkar vara en jävligt knepig snubbe. Det har varit en och annan drogrelaterad skandal kring denna frontman och jag kan verkligen förstå bandkollegorna – som numera gett upp honom och gått vidare men ny sångare – men det finns ju ingen som är mer lämplig sångare i STP än Scott Weiland. Han kanske är en vandrande katastrof – omöjlig att jobb med – men någonstans borde det vara värt besväret.

Det var dock precis samma LSS-åkomma (LSS = Lead Singer Syndrome) som fick Guns n Roses-hybriden Velvet Revolver att krackelera. De kramade ur sig två plattor innan Weiland, återigen, lyckades rasera framgångssagan med sin, utåt sett, perfekta rockstjärneprofil. Det är nog dock en helt annan femma att jobba med snubben.

Fast ändå! Weiland har nån slags sjuk rockstjärneaura. En naturlig rock n roll-charm. Fast, det kanske är precis den som brutit ner honom? Jag vet inte. Allt jag vet är att förstaspåret på bandets debutplatta är, om inte det bästa; det råaste och allra hårdaste bandet gjort. Någonsin.

Ett perfekt öppningsspår signerat 90-talet. Kanske det allra bästa öppningsspåret 90-talet har att erbjuda? Och när jag nu skriver det så tror jag nog att allt annat bandet gjort bleknar i jämförelse. Faktiskt.

“I am smellin’ like the rose
that somebody gave me on
my birthday deathbed”

Leave a comment »

97. Bullet With Butterfly Wings (1995)


Artist: The Smashing Pumpkins Kompositör: Billy Corgan

Utgivningsår: 1995 Album: Mellon Collie and the Infinite Sadness

_______________________________________________________________________

“The world is a vampire sent to drain” mässar Billy Corgan i denna 90-talsklassiker. Jag har kanske ett och annat att invända mot The Smashing Pumpkins vara eller inte vara men vissa stunder går inte att förneka. Som den här. Tror att det kanske är bandets största hit och även om de gjort bra prylar både före och efter så fastnar jag alltid i “Bullet With Butterfly Wings” när jag tänker på detta band.

Huruvida bandet ska sorteras i grungefacket eller inte är dock lite otydligt. Klart är ju att grungevågen gav bandet det kommersiella genombrott de tidigare saknat men frontmannen Billy Corgan har inte mycket till övers för denna teori och då det begav sig hade han följande att säga om saken: “We’ve graduated now from [being called] ‘the next Jane’s Addiction’ to ‘the next Nirvana,’ now we’re ‘the next Pearl Jam.'”

Fast det där spelar mindre roll. OM det är bra så är det ju bra – och det här är ju bra! Grunge eller inte!

Dessutom innehåller den här låten allt som är bra med The Smashing Pumpkins i en enda låt. Mässandet, den enerverande rösten, gitarrmanglandet och de riviga trummorna. I många fall är de lite väl stökiga för min smak men det här funkar alla dagar i veckan.

“Despite all my rage I am still just a rat in a cage”

Leave a comment »

96. Nutshell (1996)


Artist: Alice In Chains Kompositör: Jerry Cantrell

Utgivningsår: 1996 Album: Unplugged

___________________________________________________________________________

På något sätt tror jag att den här låten talar för sig själv då den inleder en av de senare – men allra mest klassiska – unpluggedplattorna. F.A.N.T.A.S.T.I.SK.T (jävla) B.R.A.

“We chase misprinted lies
we face the path of time
and yet I fight
and yet I fight
this battle all alone
no one to cry to
no place to call home

oooh…Oooh…
oooh…Oooh…

my gift of self is raped
my privacy is raked
and yet I find
and yet I find
repeating in my head
if I can’t be my own
I’d feel better dead

oooh…Oooh…
oooh…Oooh…”

Leave a comment »

61. River of Deceit (1995)


Artist: Mad Season Kompositörer: Mad Season

Utgivningsår: 1995 Album: Above

_______________________________________________

Om det nu är så att du vill fånga den perfekta grungevågen så har du hittat rätt. Här har du själva epicentrum och roten till hela genren. Det började givetvis långt tidigare och tog slut mycket senare men det här är nog vågens allra högsta punkt. Högre än så här kom den aldrig, innan den slog över och blev någonting annat.

Mad Season var en hybrid – sprungen ur tre populära Seattleband. Det började med att att Pearl Jams Mike McCready åkte in på drogavvänjning och träffade en basist vid namn John Baker Sunders. Tillsammans med trummisen Barrett Martin (Screaming Trees) började de jamma, och Mccready tog sedan kontakt med Alice In Chainssångaren Layne Staley då han tyckte att han också borde umgås med tillnyktrade musiker. Projektet växte sedan till en platta (och en grupp).

Men mer blev det inte. En platta – Above – var allt som behövdes. En slags supergrupp som satte avtryck – där låten “River of Deceit” liksom sätter punkt och definierar grungevågen. Bättre än så här blev det inte! Det här är ett klimax (ja, ironiskt nog ett nedstämt och inte precis lyckligt sådant) och härifrån dalade vågen. Herrarna i Mad Season var de sista grungemännen.

Och av den där tillnyktringen blev det inte mycket. Vilket blev extra tydligt den femte april 2002 då Layne Staleys sönderknarkade kropp hittades själlös i en lägenhet i Seattle. Då hade han legat död framför en flimrande teve i nära två veckor. Ensam. Och jag är ganska övertygad om att grungen dog ytterligare en smula den dagen.

“My pain is self-chosen
at least, so the Prophet says
I could either burn or cut off my pride and buy some time
a head full of lies is the weight, tied to my waist”

Leave a comment »

17. Sirens (2013)


Artist: Pearl Jam Kompositörer: Mike McCready & Eddie Vedder

Utgivningsår: 2013 Album: Lightning Bolt

_____________________________________________________________________________________

När Pearl Jam släppte första smakprovet från kommande plattan Lightning Bolt blev jag minst sagt orolig över bandets framtid. “Mind Your Manners” låter som en inavelshybrid framavlad med hjälp av en annan gammal PJ-låt; “Spin The Black Circle”. Och det hade väl varit okej då, när de var världens argaste band, yngre och skeppade iväg en miljon plattor i veckan – bara i USA. Nu är de överlevande grungefarbröder som nog måste vara lite varsammare med sitt arv.

Men, när så låt nummer två – “Sirens” – presenterades härom veckan lugnade jag ner mig. Det låter nämligen mer rimligt. “Sirens” är precis en sån där låt där de åldras med lite mer värdighet. Eller, egentligen inte. Det är inget utropstecken utan en midtempolunk där gitarristen Mike McCready dessutom får briljera med ett gitarrsolo som är så nära AOR-soundet ett grungeband kan komma utan att tappa trovärdigheten. Men främst är det Eddie Vedders röst som styr och är avgörande; och jag påminns ännu en gång om att den största anledningen till att jag gillar det här är avsaknaden av nytt material krönt med Vedders röst.

Men det här inlägget säger nog mer om mig än om Vedder och hans kamrater. Jag har också åldrats, och kanske borde jag framhålla den där andra hybriden som ett argare och mer politiskt alternativ – men det känns bara krystat. Jag tror inte att jag vill ha det lika mycket längre. Är också väl medveten om att Lightning Bolt, som släpps om ett par dagar, förmodligen bara får några få håstrån på mitt huvud att röra sig en aning. Borta är tiderna när de fullkomligt vände uppochner på hela tillvaron.

Och det är okej. Jag nöjer mig med en liten bris, knappt kännbar för resten av min omgivning. Och det bästa av allt: det är min bris, som minner om tider som varit och kanske får tillvaron lite ljusare för stunden.

“Hear the sirens covering distance in the night
The sound, echoing closer, will they come for me, next time?”
Leave a comment »