74. Not Ready To Make Nice (2006)

Artist: Dixie Chicks Kompositörer: Martie Maguire, Natalie Maines, Emily Robison & Dan Wilson

Utgivningsår: 2006 Album: Taking The Long Way

_____________________________________________

Precis som nittio procent av alla andra i Europa började jag lyssna på amerikanska Dixie Chicks i och med den här plattan. På tidigare plattor klingade det mer country och bluegrass. Här låter de producenten Rick Rubin skala bort och göra rockklingande popmusik av det hela.

Hur som helst, när bandet under en spelning i London kritiserade dåvarande presidenten, George W Bush, och sångerskan Natalie Maines sade att hon skämdes över att hon kom från samma delstat som Bush, ja då blev det jubel i lokalen – men ett jävla liv på hemmafronten.

Om man som Dixie Chicks har konservativa fans i countryfållan, ja då kritiserar man inte presidenten ostraffat. Det blev ett sjuhelvetes ståhej med skivbål och mordhot. Brudarna skulle bojkottas helt enkelt! Och då fick jag och en hel värld upp ögonen för Dixie Chicks. Den här skivan är en slags motreaktion till allt det som hände.

Inte minst visar de sina känslor kring denna bojkott i låten “Not Ready To Make Nice”, som är gåshudsbra, och istället för att be om ursäkt vräker Maines ut sin frustration över en smetigt snygg fond av stråkar. Den här låten är banne mig ett litet mästerverk i sig och två minuter in når den sitt crescendo när Maines vräker ur sig citatet nedan och huvudet fylls med stråkar. Jag blir alldeles skakig varenda gång!

“And how in the world can the words that I said
send somebody so over the edge
that they’d write me a letter
sayin’ that I better
shut up and sing or my life will be over”

 

73. Up In Smoke (2009)

Artist: Blackberry Smoke Kompositörer: Blackberry Smoke

Utgivningsår: 2009 Album: A Little Piece of Dixie

_____________________________________________________________

Här har vi en riktigt skön låt med några år på nacken – men som jag av någon konstig anledning missat. Ja, jag har tills för ett par veckor sedan – när en kollega sa “Öh, harru hört Blackberry Smoke” – inte alls fattat att detta band existerar.

Det första jag hörde – dvs. låten som toppar Spotifylistan – imponerade inte alls utan lät som polerad bilåkarcountry. Är dock glad över att jag inte gav upp utan klickade vidare till nästa låt “Up In Smoke”. Och jag tror att den här låten har allt jag gillar; med ett riff garnerat med extra allt! Som om något verkligen gjort en vetenskaplig studie över vilka krokar som behövs slängas ut för att få en åldrande rocker på hugget.

Blackberry Smoke har funnits i över tio år men har bara släppt tre plattor. De debuterade redan 2004 men då de spenderar mer tid ute på vägarna i turnébussen än hemma tar de sig sällan tid att spela in en platta. “Up In Smoke” hittar du på bandets andra platta, där riffen duggar tätt och texterna uteslutande handlar om den enkla mannen som tar en bärs efter jobbet och drömmer om helgen. That’s it!

Kategoriserar in detta i samma fack som Lynyrd Skynyrd. Amerikansk skäggrock från Atlanta som är så galet bra att jag inte för mitt liv kan förstå hur jag missat detta. Ibland slår det kanske över lite tungt på countrysidan – men det kan jag leva med.

“Up in smoke down in flames
jump on board, roll em’ like a freight train
clap yo hands, stomp yo feet
boogie on down to the redneck backbeat
throwdown … it’s a hillbilly hoedown
fire it up we can go all night now
come on y’all ain’t no joke
watch the world go up in smoke”

72. I Want What She’s Got (2011)

Artist: D-A-D  

Utgivningsår: 2011 Album: DIC·NII·LAN·DAFT·ERD·ARK

_______________________________________

Jag är svag för danska D-A-D (tidigare Disneyland After Dark). De gick från en egen genre, som jag tror kallades cowboypunk, till en mer mainstream MTV-publik där de nästintill buntades ihop med alla hårmetalband. Därefter stämde de ner instrumenten och blev arga och försvann sedan in i ett danskt rockradiomoln, för att återigen dyka upp på min radar nån gång för cirka tio år sedan.

Kanske har jag en av- och på- relation med D-A-D? Men, trots att de pendlat och bytt stil då och då har de alltid låtit som just D-A-D ändå. Att bandet konsekvent kramat ur sig bra låtar genom åren är ju inget vi ska förringa – det är så band överlever. Eller kanske är det det faktum att basisten spelar på en tvåsträngad bas?

Nej, det handlar nog mer om bandets buskisliknande förhållande till det engelska språket. Texterna är både bra och dåliga; stolpiga och klyschiga men på ett underhållande vis. Och så kommer de undan med det. Kanske för att de är danskar?

“I Want What She’s Got” från bandets senaste platta ett exempel så gott som något. Och där en video för första gången på länge faktiskt ger bandet en extra skjuts; rent humormässigt. Ja ta mig tusan, i detta sjuttioandra inlägg gör jag ett undantag och slänger in en video också!

“Until the stars disappears
and the sun’s coming up in my eyes
I want what she’s got”

71. Taxman (1971)

Artist: Junior Parker Kompositör: George Harrison

Utgivningsår: 1971 Album: Love Ain’t Nothin’ But A Business Goin’ On

___________________________________________________

Det här måste vara en av de skönaste Beatlescovers – av en av de skönaste Beatleslåtarna – jag någonsin hört. Junior Parker gör laidback sväng av en George Harrisonlåt som redan från början är skönt svängig. Just George Harrisons låtar kommer lätt i skymundan av alla Lennon/McCartney-alster men “Taxman” skäms inte för sig utan fick t.om. inleda The Beatles klassisk album Revolver från 1966. Harrison skrev den i ren ilska över hur mycket pengar som försvann i skatter när bandets royalties började rulla in.

Och några år senare gör Parker blaxploitationsvängig soulblues av Harrisons låt. Den är snudd på bättre än originalet. Nästan. Kommer hur som helst på mig själv med att lyssna på den här med jämna mellanrum, och inte då så mycket för budskapet utan för det sköna tillbakalutande svänget. Parker gick tyvärr bort pga en hjärntumör samma år låten kom ut.

“Should five per cent appear too small,
be thankful I don’t take it all”

70. You Dress Up For Armageddon (2007)

Artist: The Hives Kompositör: Randy Fitzsimmons

Utgivningsår: 2007 Album: The Black & White Album

___________________________________________________________

Svenska recensenter häckandes på våra kvällstidningar hävdar ofta med bestämdhet att The Hives är världens bästa liveband. Det där är givetvis inte sant – och det vet även dessa recensenter – men det är något med det lilla bandet från Fagersta som sticker ut. Och de är ett alldeles utomordentligt liveband, fast förmodligen inte världens bästa.

Jag har å andra sidan bara sett bandet live en enda gång, och det var i början av 2000-talet när de endast hade en platta i ryggen. Men jag minns konserten fortfarande och skulle jag göra en topp tio-lista över extraordinära konserter hamnade den på denna lista. Jag kan alltså inte svara på frågan huruvida The Hives fortfarande är ett bra liveband, men de har väl knappast blivit sämre. Så, en viss sanning ligger det ju i all dessa superlativ.

Bandets fjärde platta – The Black & White Album – är kanske en något överproducerad historia men ändock min favoritplatta med detta gäng. Här blandar de det svulstiga med det mer avskalade och tillsammans blir det alldeles strålande. Den där garagestämpeln tvättas bort rent ljudmässigt, vilket för mig bara är positivt. Och i en av de mer avskalade låtarna överträffar de sig själva. “You Dress Up For Armageddon” är precis sådär bra ett band från Fagersta kan bli; med en tounge in cheek-text flinar sångaren Howlin’ Pelle Almqvist sig igenom vers och refräng, med visst moraliskt stöd av brorsan Nicholaus. Klassikt!

“‘Cause I heard you before when you said
there’s a hole in your heart and it’s bleeding
you dress up for Armageddon
I dress up for the summer”

69. I Don’t Believe A Word You Say (2013)

Artist: Ben Harper with Charlie Musselwhite Kompositör: Ben Harper

Utgivningsår: 2013 Album: Get Up

_____________________________________________________

Jag tror inte att det kan bli mer blues än så här 2014. Eller tja, 2013 om man ska vara petig. Men ändå; det svänger på ett bluesigt och i allra högsta grad skitigt vis. Som om det här – inspelat nu – faktiskt var inspelat då. Vilket – antar jag – är hela grejen.

Hur som helst, Ben Harper känner ni förmodligen till (annars googla) men Charlie Musselwhite är kanske inte ett householdnamn. Men, du har kanske redan räknat ut att han är en sån där blueslegend som blåste liv i sitt första munspel redan på 60-talet. Det sägs att Charlie var en av inspirationskällorna till filmen Blues Brothers, och självklart blir det alldeles utomordentligt bra när han spelar in en platta med Ben Harper galet många år senare.

Allt det där spelar dock mindre roll. Den här plattan har gått varm här hemma ett bra tag, och inte minst ” I Don’t Belive A Word You Say” sätter standarden. Det här är den skitigaste bluesen jag hittar i modern tid. Och jag älskar det. Jag tror att det här är det där där skitiga filtret mot omvärlden som jag behöver. Det renar och gör gott!

“I see your mouth moving
But there’s a circus coming out”

68. Jordan (2012)

Artist: Rival Sons Kompositör: Jay Buchanan

Utgivningsår: 2012 Album: Head Down

______________________________________________________

Ibland behöver man en riktig ballad. En sån där som borrar sig in i själen och sitter kvar ett bra tag. Rival Sons har skördat framgång med ett sound som tar avstamp i ett rifforienterat Led Zeppelinland. De har blivit alla tillbakasträvares nya favvoband då de bekvämt lutat sig tillbaka och mest modifierat forna rockgudars verk en aning. Men det som skiljer dem från liknande band – för det finns många av dem – är att de också kan släppa riffet.

I “Jordan” bygger de sakta upp en makalöst souldoftande ballad. Den bygger rätt mycket på sångaren Jay Buchanans röst, och han har inga som helst problem att hålla ihop den. Det är knappast originellt men låter klassiskt, utan att egentligen vara det. Med ett kyrkolikt reverb och svidande slidesolon gled den här låten tillsammans med Buchanans röst rakt in i mitt hjärta – och den har stannat där!

“but to say that I’ve lost you,
it’s a selfish thing to say
I’ve never seen nothing as beautiful
as watching you slip away”

 

67. Peaches (1995)

Artist: The Presidents of The United States of America Kompositör: Chris Ballew

Utgivningsår: 1995  Album: The Presidents of The United States of America

____________________________________________________

The Presidents of The United States of America (puh, långt bandnamn) fick en dunderhit med den här låten. Och det klart, PUSA (som de ofta kallas för att undvika det låååånga bandnamnet) passade givetvis som hand i handske i mitten av nittiotalet när grungevågen reste sig likt en murbräcka och nästintill förintade hela det västkustska AOR-bältet.

Det är nämligen inte speciellt välproducerat, snarare tvärtom – inte minst på just den här; debutplattan. Det skramlar om trummorna och stränginstrumenten i den här trion även något modifierade. Istället för den klassiska bas- och gitarrsättningen spelar dessa strängbändare basitar och guitbass.  Det förstnämnda är en gitarr där två strängar ersatts av bassträngar och det sistnämnda är en bas med tre gitarrsträngar. Båda instrumenten har alltså sex strängar. Ni fattar, eller?

Hursomhelst, detta ger bandet ett visst sound. Och “Peaches” är kanske inte bandets bästa låt men jag minns fortfarande första gången jag hörde den; där de med textraden “movin’ to the country I’m gonna eat a lot of peaches” liksom bröt igenom radiovågorna. Ett grymt släpigt driv i den här, där texten kan tyckas vara nonsens men ändå inte släpper taget – och som ALLTID med PUSAs texter så är det humor med glimten i ögat som är den centrala punkten.

Ett fantastiskt litet band från Seattle som du bör lyssna på – om du nu inte redan gjort det!

“Millions of peaches peaches for me
Millions of peaches peaches for free”

66. Blue Moon (2014)

Artist: Beck Kompositör: Beck Hansen

Utgivningsår: 2014 Album: Morning Phase

_______________________________________________________

Jag vet inte varför jag blir glad när jag upptäcker en ny låt med Beck. Vi har egentligen ingen djupare relation, fast visst …. han är mer än “I’m a loser baby, so why don’t you kill me” för mig. Vet att han gjort mer än så. Han har har plöjt countryrock fåran i Neil Youngs fotspår med viss framgång.

Men det är inte det. Måste vara något annat. Kanske den där kvällen på Gröna lund då han uppträdde och liksom var förbluffande bra när han pendlade mellan den där loser-bilden, countryfåran och sedan oväntat gled in i en balladstinn Princefalsett. Som om det vore den mest självklara sak i världen.

Det kanske är därför jag blir så till mig. Så glad, över denna countrydoftande bagatell till låt? För att jag minns den där kvällen på Grönan och för att jag vet att han kan så mycket mer men ändå gör det så enkelt. Och visst är det bra? Bara plain and simple good music. Eller?

Det kan vara så att jag överskattar “Blue Moon”? Och resten av plattan är rätt sömnig – det måste jag medge. Men den här låten har ekat i mitt huvud i veckor, och jag har spelat den om och om igen. Helt enkelt bara för att det känts bra – och det är väl ett skäl så gott som något?

“Cut me down to size so I can fit inside”

65. Mr E’s Beautiful Blues (2000)

Artist: Eels Kompositörer: E and Michael Simpson

Utgivningsår: 2000 Album: Dasies of the Galaxy

________________________________________________

Mark Oliver Everett kallar sig kort och gott E. Han har sedan mitten av 90-talet varit centralfiguren i numera enmansbandet (med roterande musiker) Eels. Den killen har inte haft det lätt.

Han växte upp i en förort tillsammans med en frånvarande far som han hittade död i sängen (ensam hemma) vid åtta års ålder och under hela hans uppväxt försökte syrran Liz ta livet av sig, vilket hon senare lyckades med (precis när han brejkat med Eels och turnerade världen runt) och när han skulle spela in sin andra platta ringde mamman och meddelade att hon hade cancer, och kort efter att skivan släppts gick hon bort.

Och som en extra krydda får han ett telefonsamtal när han befinner sig på turné i England, kort efter att de där flygplanen kört in i tornen i New York, där hans moster berättar att hans kusin jobbade som flygvärdinna på det plan som kraschade innan det nådde Pentagon. Ja, och extra jävligt är det ju att hon hade maken med sig som också jobbade på samma bolag, eftersom de genom ett undantag fått jobba på samma flygning (trots att detta inte var tillåtet) då de skulle på semester efteråt. Några år senare går han igenom en skilsmässa och klämmer på så vis ur sig ett gäng mindre muntra sånger.

Då blir man kanske ingen munter typ.

Men trots alla dessa missöden är E ganska duktig på medryckande refränger. De har kanske blivit något dystrare med åren men någonstans i mitten av alla dessa missöden –  när han presenterade Eels tredje plattan för skivbolaget – klagade de över att allt var deppigt och bad honom skriva en hitlåt. Annars skulle de inte ge ut skivan! E surade till men skrev till slut snabbt ihop svängiga ”Mr E’s Beautiful Blues” i ren protest (den har en sån där härligt ironiskt lycklig text; ”god damn right it’s a beautiful day”). Sedan lyckades han övertyga skivbolaget om att låten inte riktigt stämde överens med resten av plattan och fick dem att lägga den sist som ett s.k. ‘hidden track’. Och precis innan plattan skulle gå i tryck ringde E upp nån ansvarig på tryckeriet och såg till att det blev några extra sekunders tyst mellanrum mellan den här och sista låten.

Fast det blev en hit trots allt! Och bad någon mig göra en lista över de femton bästa Eelslåtarna skulle den här definitivt vara med på den. Utan tvekan!

”God damn right it’s a beautiful day”