365 låtar

som kräver en förklaring

214. Freddie Freeloader (1959)

on April 11, 2016


Artist: Miles Davis Kompositör: Miles Davis

Utgivningsår:1959 Album: Kind of Blue

__________________________________________________

Nej jag har inte sett Miles Ahead ännu. Filmen om Miles Davis alltså. Fast, den har väl å andra sidan precis haft premiär?

Fast filmen om Miles är kanske att ta i då jag tror handlingen begränsas till bara några år ur Miles Davis liv – den så kallade tysta perioden i slutet av åttiotalet då han inte rörde en trumpet på flera år. Lustigt kan tyckas, men det blir nog bra. Don Cheadle både i huvudrollen och som regissör.

Själv minns jag när Miles gick bort i början av nittiotalet. Nån sade: “han var en legend, redan innan han dog”. Ja, det var säkert min jazzälskande far som delvis introducerade mig till musiken – fast jag fattade nog inte grejen förrän långt senare. Ska dock inte sticka under stol med att jag är långt ifrån bevandrad i trumpetlegendarens digra diskografi.

Han stack dock ut bland alla jazzkatter. Hade ett annat uttryck och en helt annan personlighet – något som mer liknade en rockstjärnas. Iallafall i slutet av sin karriär då han både klädde sig och uppförde sig som en sådan. Han var ju Miles Davis, trumpetguden. Och historierna kring hans uppförande är många; allt ifrån att han sparkat bandmedlemmar om de så bara spelat en ton fel till att han viskade skamliga förslag i Monica Zetterlunds öra två minuter efter att han träffat henne.

Nåja, film eller inte – Miles dyker upp i mina spellistor med jämna mellanrum. Och soundtracket till filmen är säkerligen en bra introduktion för den helt oinvigde. Har dock dålig koll på det. Själv fastnar jag oftast i mästerverket Kind of Blue – som sägs vara världens mest sålda jazzskiva. En fantastisk platta som är både bra och lättillgänglig, vilket är ovanligt i jazzsammanhang.

Lyssna bara på “Freddie Freeloader”! En jazzig blues som snudd på monotont gungar fram i över nio minuter och som aldrig exploderar i ekvilibristiska jazzövningar.  Utan att någonsin bli tråkig. Det är känsla hela vägen. Och titeln på låten sägs ha med ett fan att göra – en man vid namn Freddie som ständigt försökte se Miles och hans band utan att betala.

Galet bra platta att ha i bakgrunden varma försommakvällar med blicken fäst ner i den försvinnande grillglöden och handen löst och ledig kring ett riktigt tungt whiskyglas.

“I remember one time – it might have been a couple times – at the Fillmore East in 1970, I was opening for this sorry-ass cat named Steve Miller. Steve Miller didn’t have his shit going for him, so I’m pissed because I got to open for this non-playing motherfucker just because he had one or two sorry-ass records out. So I would come late and he would have to go on first and then we got there we smoked the motherfucking place, everybody dug it.” (Miles Davis)

 

Advertisements

Skriv en kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: