365 låtar

som kräver en förklaring

56. Premonition 1. Earth (2008)

on February 1, 2014


Artist: E.S.T. Kompositörer: Esbjörn Svensson, Dan Berglund & Magnus Öström.

Utgivningsår: 2008 Album: Leucocyte

__________________________________________________________

Jag minns kanske i första hand Esbjörn Svensson som en halvlånghårig snubbe med bandana som sågs på teve. Han luktade lite ‘ny jazz’, och jag antar att jag undermedvetet sorterade in honom i just detta fack. Som en frisk yngre vind som spelar jazz – fast på samma sätt som alla andra. Men ‘lite’ annorlunda.

Det där kanske var fördomsfullt men det är så jag minns det. Hursomhelst, jag lyssnade på plattorna han gav ut och tyckte (av det jag hörde) att Esbjörn och hans två kumpaner – dvs. E.S.T. – försökte föryngra jazzen men bara lyckades sterilisera den. Det lät enbent; som om nya, lite hårdare beats, skulle skynda på processen. (Jag har dock i efterhand hört inspelningar med Esbjörn Svensson Trio som är sagolikt bra och inte alls stämmer in på beskrivningen jag just gav – så, med facit i hand, jag hade fel.)

Det må vara tragiskt att jag underskattade E.S.T. men än mer tragiskt är det faktum att Esbjörn omkom i en dykolycka 2008. Bara så där; han var ute och dök med sin son och träffade en sten – sedan var han borta. Tragiskt. Men, några månader senare släpptes Leucocyte – och det var något helt annat!

Leucocyte är en helt fantastisk platta! Den känns lite som jazzens Nevermind. Den är rå, snudd på punkig – men ändå jazzig. Lyssna bara på “Premonition 1. Earth”. Ett sjutton minuter långt skådespel! Det börjar avvaktande med en skön basslinga som strax får sällskap av Esbjörns piano och hårt klonkande hi-hatkomp. Och så växer den; breder liksom ut sig och blir drömsk och letar sig sedan in i stökigare landskap. Det blir mer intensivt från alla håll, och knappt tio minuter in i låten blir den något annat; något hårdare och stökigare. Nästan punkigt!?

Men det räcker inte; intensiteten höjs ytterligare. Smattret från virveltrumman blir mer genomgående även om den intensiva basgången och pianoklinkandet fortfarande leder ljudcollaget vidare. Sedan tar trumman över, med maskingevärssmatter, och det känns som att förflyttas till en krigszon. Det smattrar och mullrar. Vill aldrig sluta utan bara pågår och pågår och pågår! Men så plötslig tystnad, nästan …. det klinkar och mullrar ytterligare nån minut innan det är över (och leder in i nästa låt). Det är ta mej fan ett skådespel!

“In many respects this change, and the bold new sounds which don’t always make for comfortable listening, are reminiscent of the transformation that Radiohead underwent between the much loved OK Computer (Capitol, 1997) and the experimental Kid A (Capitol, 2000) which divided critics and fans alike.” ( Ian Patterson (allaboutjazz.com) i sin recension av Leucocyte)

Advertisements

Skriv en kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: