Artist: Black Country Communion Kompositörer: Glenn Hughes, Jason Bonham, Joe Bonamassa & Derek Sherinian
Utgivningsår: 2012 Album: Afterglow
__________________________________________________
En så kallad supergrupp. Och precis som nästan alla andra supergrupper så finns den inte längre. Ni vet; bandskit. Stora egon som ska samsas på samma scen. Det är dömt att misslyckas – förr eller senare.
Black Country Communion bestod av Jason Bonham (son till Led Zeppelintrummisen John Bonham), Derek Sherinian (med ett förflutet som keybordist i Dream Theater), Glenn Hughes (som lirat med Deep Purple, Black Sabbath med flera) och bluesundret tillika gitarristen Joe Bonamassa. En femte medlem hittar vi även i producenten Kevin Shirley som rattade spakarna i studion och var nån slags kreativ ledare. Och på det hela var de var rätt bra, faktiskt.
De släppte tre skivor i rask takt (mellan 2010 – 2012) och det var givetvis den första som fick mest uppmärksamhet. Bandet lutade sig tungt mot den klassiska 70-talshårdrocken och rörde sig ständigt i redan upptrampade stigar. Riffbaserade rockklossar fyllda till bredden med yviga rockgester. Som ett uppdaterat sound på låtar vi redan tidigare hört.
Runt den där sista skivan så började bandskiten. Tjafset! Gitarristen Joe Bonammassa var ju den ende som hade en karriär vid sidan av bandet och redan hade en fulltecknad kalender. Han var inte så sugen på att vid sidan av sin egna karriär turnera med BCC. Glenn Hughes, som ville turnera, vädrade sitt missnöje via media och så var cirkusen igång. Ja, för att göra en lång historia kort – Bonamassa hoppade av och resten av bandet upplöstes. (Nu har dock Hughes och Bonham bildat ett nytt band, California Breed, tillsammans med gitarristen Andrew Watt och släpper platta i dagarna.)
Hur som helst, min favoritplatta med detta gäng är sista plattan Afterglow. Delvis för att den har ett sånt där galet fett rocksound (som producenten Shirley är så förbannat bra på) men även för att alla låtarna inte är stöpta i riktigt samma form. Det är lite mer variation än på föregångarna. I “Midnight Sun” låter de dessutom Sherinians orgel stå för riffet. Det är tungt, med mycket bas, trummor och ett snyggt gitarrsolo – så klart. Och så Hughes wailande superröst på det. Då blir det bra (och så gillar jag trumfillen i slutet).
“Out here in the midnight sun
I’m miles away
and I am gone
and I taste the cinnamon
on my way to Avalon”
Skriv en kommentera