365 låtar

som kräver en förklaring

103. Slave To The Grind (1991)

on May 19, 2014


Artist: Skid Row  Kompositörer: Rachel Bolan, Dave Sabo & Sebastian Bach

Utgivningsår: 1991 Album: Slave To The Grind

___________________________________________________________

Skid Row lanserades till en början som ännu ett melodiöst och friserat gäng amerikaner och fick hits med radiovänliga små trudelutter som “I Remember You”och “18 and Life”. De hade också en sångare med en osedvanligt vass rockpipa i Sebastian Bach som, inte minst i de stillsamma balladerna, kunde ta ton och framföra akrobatiska små vokalövningar.

När de sedan två år efter debuten släppte uppföljaren Slave To The Grind var det annat ljud i skällan. Tja, eller i alla fall i titelspåret. Som nog tveklöst är det bäst de presterat …. hitintills. Fast det innebär egentligen inte så mycket. Visst, skivan den ligger på innehåller en handfull hyfsade låtar och sålde ganska bra men är ingen helgjuten klassiker. Och när de sedan släppte sin tredje skiva (fyra år senare) försökte de uppdatera sitt sound eftersom grungen nu tagit över men misslyckades något oerhört – och därefter fick sångaren Bach kicken.

Sedan dess har denne ägnat 20 % av sin tid åt en solokarriär och resterande procent till att snacka skit om sitt gamla band. Om hur värdelösa de är utan honom och att de borde återförenas för fansens (*host host pengarnas) skull. Men de vägrar och säger att de är lyckliga med det band de har nu.

Och det är kanske precis där vi ska stanna. Vi kanske ska ta och skita i alla upplåsta rockegon som tror att världen blir bättre av en återförening. För det blir den inte. Det var bättre förr, iallafall då det gäller Skid Row – och det betyder ju inte att det blir bra igen bara för att man släpper upp en snart femtioårig Bach som vrålar “we are the youth gone wild” på de stora scenerna. Det blir ju bara löjligt!

Nej, vi låter det vara. Det var bra 1991 och är bra nu – som nostalgi. Det är allt jag behöver; tre och en halv minuts rockrens. Sedan tar jag mig tillbaka till nutiden och i den existerar varken Skid Row eller Sebastian Bach.

“The noose gets tighter around my throat
but I ain’t at the end of my rope ’cause
I won’t be the one left behind
can’t be king of the world
if you’re slave to the grind”

 

 

Advertisements

Skriv en kommentera

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: