139. Helplessness Blues (2011)

Artist: Fleet Foxes Kompositör: Robin Pecknold

Utgivningsår: 2011 Album: Helplessness Blues

________________________________________________________

Nu är det höst och jag har tänt brasan här hemma. Och, om jag ska definiera hösten så tar jag bara fram “Helplessness Blues” med amerikanska skäggrockarna Fleet Foxes. Det här går rakt in i benmärgen på mig! Jag älska’rt!!

Från det inledande och lite trevande gitarrpillandet via rösten klädd i rutig skjorta till den ringande akustiska gitarrkakafonin. Och så stämmorna. Som jag älskar stämmorna. De sätter mig i Crosby, Stills & Nash-stämning. Eller vänta; jag tar tillbaka delar av det där. De försätter mig i  Crosby, Stills, Nash & Young-stämning. Och det är ju trots allt skillnad då Neil Young ALLTID står för det lite mer oslipade; det lite skitigare.

Det är precis sådär Fleet Foxes låter i titelspåret på i övrigt också ganska eminenta plattan Helplessness Blues. Men jag fastnar ofta i just det här spåret; kommer liksom inte riktigt vidare utan sitter där framför brasan och stirrar ut genom ett kolsvart fönster och tänker att ‘det regnar nog’. Och det gör det förmodligen.

Men det gör ingenting för jag har en fantastiskt bra höstkuliss att luta mig emot.

“I was raised up believing I was somehow unique
like a snowflake distinct among snowflakes, unique in each way you can see”

66. Blue Moon (2014)

Artist: Beck Kompositör: Beck Hansen

Utgivningsår: 2014 Album: Morning Phase

_______________________________________________________

Jag vet inte varför jag blir glad när jag upptäcker en ny låt med Beck. Vi har egentligen ingen djupare relation, fast visst …. han är mer än “I’m a loser baby, so why don’t you kill me” för mig. Vet att han gjort mer än så. Han har har plöjt countryrock fåran i Neil Youngs fotspår med viss framgång.

Men det är inte det. Måste vara något annat. Kanske den där kvällen på Gröna lund då han uppträdde och liksom var förbluffande bra när han pendlade mellan den där loser-bilden, countryfåran och sedan oväntat gled in i en balladstinn Princefalsett. Som om det vore den mest självklara sak i världen.

Det kanske är därför jag blir så till mig. Så glad, över denna countrydoftande bagatell till låt? För att jag minns den där kvällen på Grönan och för att jag vet att han kan så mycket mer men ändå gör det så enkelt. Och visst är det bra? Bara plain and simple good music. Eller?

Det kan vara så att jag överskattar “Blue Moon”? Och resten av plattan är rätt sömnig – det måste jag medge. Men den här låten har ekat i mitt huvud i veckor, och jag har spelat den om och om igen. Helt enkelt bara för att det känts bra – och det är väl ett skäl så gott som något?

“Cut me down to size so I can fit inside”