234. Third of May / Ōdaigahara (2017)

Artist: Fleet Foxes Kompositör:

Utgivningsår: 2017 Album: Crack Up

________________________________________________

Det finns någonting vackert med band som levererar typ två fantastiska album , lovprisas av varenda musikjournalist och spås en lysande framtid men som sedan bara försvinner. Borta, puts väck! Men sedan kommer tillbaka.

De liksom bara tar en paus. Som om de tänker: “men vänta nu, vi peakade nyss! Hur ska vi toppa detta? Går det? Vi kanske behöver ta en paus …. reflektera lite?”. Och så försvinner de och lyckas undvika släppa de där dåliga mellanplattorna.

Fleet Foxes har gjort precis den där resan. Efter två fantastiska album försvann de bara utan någon egentlig förklaring. Eller, det finns säkerligen rimliga förklaringar men jag har inte riktigt brytt mig om att ta reda på varför de aldrig följde upp fantastiska Helplessness Blues från 2011. Men kanske resonerade de precis sådär och tog en ‘time out’?

Nu är de i vilket fall tillbaka.

Och det låter precis som jag förväntat mig. “Third of May / Ōdaigahara” är nästan nio minuter lång och det låter som om bandet tagit vid utan fem års paus. Samma vackra stämmor och Robin Pecknolds röst är så efterlängtad. Som att återse en gammal vän!

Tror inte att jag behöver säga så mycket mer i nuläget. Låter den sätta sig ett tag. Det är vackert och stämningsfullt och jag ser verkligen fram emot kommande plattan. Som nån sade, “äntligen”.

“Light ended the night, but the song remained
and I was hiding by the stair, half here”

154. Funtimes In Babylon (2012)

Artist: Father John Misty Kompositör: J Tillman

Utgivningsår: 2012 Album: Fear Fun

_______________________________________________

Jag tror inte att det blir mer 3:e advent än det här. Josh Tillman har ett antal soloplattor på sitt samvete men han är kanske mest känd som trummis i Fleet Foxes. Och om du nu inte har hört dem så beskrivs de allra bäst som ett Crosby Stills Nash-experiment. Fast med lite rutigare skjortor, och skäggigare yttre.

J Tillman är lite dock coolare än en rutig backdrop. Han är visserligen killen i skjorta och skägg i bakgrunden som lägger de där fantastiska harmonierna. Men han ville lite mer än så, och hoppade av Fleet Foxes-tåget. Han var liksom coolast i bandet, bara genom att sitta där i bakgrunden med sitt skägg och sjunga stämmor.

Nu kallar han sig Father John Misty och gör precis lika snygga countrymelodier på egen hand. Det är hjärtskärande vackert, utan rutig skjorta men ändock med skägg och attityd. Snyggt, The Band-vackert och alldeles rutigt underbart. Med andra ord; adventsvackert!

139. Helplessness Blues (2011)

Artist: Fleet Foxes Kompositör: Robin Pecknold

Utgivningsår: 2011 Album: Helplessness Blues

________________________________________________________

Nu är det höst och jag har tänt brasan här hemma. Och, om jag ska definiera hösten så tar jag bara fram “Helplessness Blues” med amerikanska skäggrockarna Fleet Foxes. Det här går rakt in i benmärgen på mig! Jag älska’rt!!

Från det inledande och lite trevande gitarrpillandet via rösten klädd i rutig skjorta till den ringande akustiska gitarrkakafonin. Och så stämmorna. Som jag älskar stämmorna. De sätter mig i Crosby, Stills & Nash-stämning. Eller vänta; jag tar tillbaka delar av det där. De försätter mig i  Crosby, Stills, Nash & Young-stämning. Och det är ju trots allt skillnad då Neil Young ALLTID står för det lite mer oslipade; det lite skitigare.

Det är precis sådär Fleet Foxes låter i titelspåret på i övrigt också ganska eminenta plattan Helplessness Blues. Men jag fastnar ofta i just det här spåret; kommer liksom inte riktigt vidare utan sitter där framför brasan och stirrar ut genom ett kolsvart fönster och tänker att ‘det regnar nog’. Och det gör det förmodligen.

Men det gör ingenting för jag har en fantastiskt bra höstkuliss att luta mig emot.

“I was raised up believing I was somehow unique
like a snowflake distinct among snowflakes, unique in each way you can see”