Artist: Iron Maiden Kompositör: Bruce Dickinson
Utgivningsår: 2015 Album: The Book of Souls
__________________________________________
Vill verkligen påpeka att jag precis som så många andra verkligen inte uppskattar fascinationen för långa låtar Iron Maiden haft under de senaste tio åren. De flesta låtar i denna genre som sträcker sig över åtta eller tio minuter är för långa. Det är lite som om Maiden blivit hårdrockens svar på Al Pacino. Ja, alltså Pacino har ju gjort en del skitfilmer under senare delen av sin karriär – vilket ibland troligen berott på att regissören haft alldeles för stor respekt för skådespelaren och inte bett honom ta om scener. Och vem säger till Steve Harris när hans låtar är för långa?
Så, på papperet är denna låt ett riktigt sömnpiller. Arton minuter – Iron Maidens längsta låt någonsin. Och som om det inte vore nog så är det inte Harris – allt som oftast ansvarig för alla dessa långa låtar – utan Bruce Dickinson som komponerat stycket. JA, komponerat är ordet! En svulstig berättelse om de brittiska jätteplanen R101 och den stora flygkraschen i oktober 1930. Och Bruce spelar piano och har, så här i efterhand, talat om “Empire of The Clouds” som någonting uppbyggt i olika satser. Som om han skrivit en symfoni på gamla dar.
Oh dear, tänkte jag.
Men det där fick jag äta upp. För det är faktiskt riktigt bra. Visst, arton minuter är kanske i svulstigaste laget och någon (producenten Kevin Shirley kanske?) kunde ju hostat fram ett “kill your darlings” under arbetets gång till den käre Bruce. Men, jag tror att det här är det bästa jag hört med Iron Maiden sedan slutet av 80-talet.
Och trots den sviktande hälsan (cancerbesked) har han rösten i behåll. Det känns inte heller krystat eller pretentiöst med pianointro eller stråkar som tjockar till ljudbilden. Det känns bra mycket bättre än de där andra låtarna som letar sig över tiominutersstrecket på plattan (“The Red and The Black” och titelspåret).
Allra mest gillar jag dynamiken. Att de lämnar ljudbilden luftig när den behöver vara det och inte bara fläskar på med mer stråkar och diverse utfyllnadsljud när låten sakta men säker bygger upp ett driv. Det är precis det där jag hatar med den nya hårdrocken; ljudmattorna i bakgrunden. Iron Maiden fattar vad de måste göra; de tar nämligen ner tempot igen och stannar upp – låter Dickinson leda med piano och röstmuskler.
Trots att det är ovanligt långt och ibland snudd på pretentiöst är det ovanligt bra för att vara Iron Maiden år 2015. Till och med Steve Harris kallar det ett mästerverk – bara en sån sak!
“Hanging at the mast, waiting for command
his majesty’s airship, the r101
she’s the biggest vessel built by man, a giant of the skies
for all you unbelievers, the titanic fits inside”
Skriv en kommentera